Att proklamera vår redan i början av februari enbart för att solen är framme konstant mellan tolv och tre istället för slumpmässigt tio till fyra känns lite väl naivt och ogenomtänkt, typiskt mig med andra ord, men ack så icke betydelselöst *tillägger här en dramatisk suck och rättar till mina aristokratiska bågar*.
Jag påstår själv alldeles för ofta hur sommaren är min favoritårstid, har skrivit ner det i alla Bästa Vänner böcker sedan sexårs, och genomsnittligt taget stämmer det. Sommaren är varm, behaglig, inga krav, ingen stress, snyggare än någonsin, sover mindre, äter mer för det har man numera all tid i världen att göra, läser bra böcker (för nu slipper man äntligen hetsskumma igenom femhundrasidorsversionerna av Utvandrarna), mår allmänt äckligt göttigt och flöttigt. Men som sagt; behagligt.
Det händer inte så mycket och så som jag klagar om bristande fritid ska man kanske inte smutskasta denna månadslånga vila, men det händer ingenting. Visst, festival tre-fem dagar i mitten av juli (för mig själv ett antal fler), midsommar och kräftskiva. Man är så mitt uppe i härligheten att man nästintill förlamas. Det finns ingen höjdpunkt att längta till för sommaren är årets höjdpunkt, no doubt. Vissa uppskattar säkert carpe diem mentaliteten, men jag har sån abstinens när det kommer till sommaren. Jag vill ha saker att längta till, leva i nuet fungerar i en halvtimme innan jag blir rastlös. Visserligen är den halvtimmen toppen av mina Nirvanaliknande tillstånd, men jag kan inte leva så. Nackdelen med prestationsbaserad självbekräftelse är det konstant närvarande behovet av produktion.
Som någon sa någon gång någon annanstans;
" Längtan är en förstklassig drog. Den är sig själv nog och behöver inte föremålet för sig, för det du vill nå är inte föremålet, det vill säga det som är föremålet, utan själva målet i sig, så klart, vilket i sin tur är att vara levandegjord. Det är precis så enkelt det är. Du vill vara levande. Och säg mig någon eller något som kan få dig att känna dig så starkt levande som en högoktanig, över allt annat högt stående, längtan. "
På så sätt lever jag väl som mest på våren. Förväntan finns kvar, man längtar fortfarande, det finns en drivkraft. Just den här tiden på året, inte nödvändigtvis i februari men första steget in mot våren är den bästa. Och det är inte bara solen, även om jag i min existentiella monolog övertygat mig själv om att min kropp trots allt drivs av solenergi varpå vintern gör mig obrukbar och ögonblick likt idag får mig att producera en tresidorstext på tio minuter, utan Vinterdöden.
Det tillhör ju den allmänna uppfattningen att Blomvåren (dvs. när blommor spritter upp över hela instagramflödet) är representativ för vårstarten. I år är jag personligen ett större fan av Vinterdöden. De små tecken som inte är vitsippor i backen, knoppar på träden eller allt annat som signalerar liv. Det är en obekväm men välbekant lukt, när man istället för kyla känner av kollektivtrafikens spår i luften. Det är slask, så jävlar med slask, och vatten som droppar från busskurens tak. När man inte väntar på att våren ska födas, utan på att vintern ska dö. Sådana dagar - som alltså också skulle kunna inkludera idag - är jag gladare än på länge. Det är inte deprimerande, tvärtom - vinterdöden är mitt första tecken på liv.
