/ Har börjat sortera bland texterna: selekterad och skrivit om och omtolkat mina egna ord. Det är svårt att beskriva tillfredsställelsen i att ha avslutat en text utan att falla ner i meningslöshet över all prestationsångest som infinner sig både under och efter skrivarprocessen. Jag har precis avslutat en fördjupningsanalys av ett litterärt verk som förflyttade mig in i den kända flödarprocessen skribenter höjer till skyarna. Det är onekligen en av de bättre upplevelserna, i min mening på grund av den obegränsade frihet som infinner sig i just det ögonblicket. Lättnad. Om man ska göra det rättvisa. Som utomstående ska man vara medveten om att majoriteten av den tid som läggs ner på skrivande sker i motvind, även för de erfarne och passionerade, kanske framför allt för dem. Konkretisering är ett diffust begrepp ironiskt nog, och desto svårare att kontrollera. Att styra hur tankar ska konverteras till ord och uttryck innebär mer kroppslig inblandning än man tror. Impulser ska balansera mellan hjärnhalvorna, fingertopparna, hjärtat och nerverna. Känslor ska omvandlas till svart tryck utan att förlora sin tyngd. Och folk ska förstå. En biologisk monolog ska plötsligt fortplantas genom skärmar eller kornigt papper, in i ett annat nervsystem. Till hjärna, hjärta, nerver, fingerspetsar.
Det svåra med litteratur är väl ändå det vackra kan man tycka, när det inte är man själv som yttrar sig. Därför är det så uppfriskande när motvinden lägger sig ett par minuter så man hinner ifatt medvinden som rymmer all inspiration. Det är en hektiskt kamp, intensiteten under dessa få minuter av klarhet är strikt fokuserade till att få allt i uttryck. Flödarprocessen är precis så, en kamp mellan inspiration och produktion där den som fallerar i hastighet går ensam ur striden, i mitt fall är det oftast alltid jag själv.
Efter att inte kunnat producera något genuint uppskattat på över ett halvår hade mina gamla texter nu fått en helt ny innebörd, något att vara stolt över. Och med det föll litteraturanalysen på plats som något av de finare vetenskapliga texter jag skrivit och för första gången kändes inte min utbildning kvävande för min kreativitet. Och jag blev för hundrade gången om, kär i ord igen. Den sorgliga insikten över allt man förlorat när tiden läggs på slösurfande istället för litteratur av värde har slagit mig så många gånger under de veckor jag regelbundet tycks förlora mig själv. Å andra sidan är det så rofyllt att ta sig hem igen. Kanske därför jag så pass ofta tycks drifta iväg.
För att på något sätt göra allt det här insiktsfullt och sammanhängande; det finns en acceptans kring litteraturens och skrivandets orgelbundenhet som jag inte tycks kunna omfamna, som leder till skrivkrampspanik och fallerat intresse och hopplöst sängliggande tillstånd ett par dagar för länge. Men man skriver ändå. Låter det vara nog för att någon annan gång, när hopplösheten inte är lika påtaglig och man tillåter sig vara objektiv även mot sig själv, är det mer än nog.
hd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar