22 JAN | TISDAGSNATT OCH DU ÄR INTE HÄR 00.51

Det är egentligen bara tre kvarter mellan mig och din svettiga kropp som dansar sig blind under stroboskopsljusen på Puls men armarna är så tunga idag och revbenen så snäva att luften är den enda kraft som tillåts komma in i mig ikväll. Jag skulle ringa dig, om det inte vore för dansande svettiga kroppar. För mina plåster ligger kvar hemma hos dig och av en anledning är du alltid där men ikväll när du knappt ens frågade och jag knappt ens förväntade mig något alls, blöder mitt sönderslitna innanmäte så hårt och ryckigt att orden jag så vanligtvis flämtar ut under panikattackerna nu stakar sig redan i stavelserna i halsen. Någon annan vore otänkbar, bara du kan fylla mina lungor med andningsbar luft och bara dina läppar kan motoriskt tolka orden jag hugger fram. Istället exploderar nerverna i mina ben och kollapsar i den sönderslitna sammetssoffan där du brukar dra ner min svarta kjol och ta mig hårt under antika bandaffischer. Min kropp kontraheras på samma sätt som då men med det krampaktiga ’hjälp mig’ skrikandes i ögonvitorna och händer som inte griper efter ditt hår utan armar händer stöd, någonting konkret att falla mot. Men heltäckningsmattan tar emot min kind och lovar att jag inte kommer längre ner så härda ut tills röken stigit upp i taket så ska vi andas snart. Men luftrören låser sig och stänger ute vattnet som infiltrerat hela synfältet och snart även min blossande hud. Och jag tänker i ett ögonblick av tystnad att om jag blundar nu och tänker på sommar kan jag lyckas somna tills du hittar mig på golvet 03.31.